Klicka på bilderna för att se dom större

Och så här blev fortsättningen...
Ronja och Jack blev genast bästa vänner, låg Jack och vilade så la sig Ronja hos honom.
När Ronja var 13-14 veckor gammal så rymde hon, husse höll på att sätta upp staket runt tomten och vi tyckte väl vi hade hundarna under kontroll men rätt som det var så hittade vi inte Ronja. Vi letade en bra stund till Dan tittade ut i åkern och där i bland betblasten såg man en lite svanstipp surra rundor, hon var vilse och inte undra på det när man inte är högre än blasten så ser man ju inte vart nosen pekar.
Som sagt Ronja lindade Jack runt baktassen och kunde i princip göra vad som helst utan att han blev sur.  Sedan kom Tova in i bilden och Jack o Ronja tog hand om Tova på samma villkor som Jack tagit hand om Ronja. Okej alltid blev det väl inte så bra=) Vi hade glömt att stänga grinden ut på baksidan och då hade vi tre rymlingar Jack, Ronja och Tova, till saken hör att Jacks leder var på upphällning, men dom tre rymlingarna hittade vi och fick hem, tre trötta men tror jag i alla fall lyckliga hundar som jagat kaniner över fälten.
2001  fick Jack somna in och Ronja fick ta över uppdraget att leda Tova på rätt bana=). Detta året fick Ronja följa med till Sofiero på utställning, detta blev för den stackars Ronja en trist upplevelse. Det regnade och det regnade rejält men vi hade satt oss under ett träd för att få skydd. För att inte Ronja skulle behöva ligga i lera så la vi en plastsäck som hon kunde ligga på, efter ett tag blev hon orolig och ville inte ligga så Dan sa till henne på skarpen men det hjälpte inte speciellt. Efter en stund upptäckte vi att säcken låg i en grop och det hade samlats en hel del vatten på den, tacka f-n att Ronja inte ville ligga där=(. Efter detta äventyr tyckte Ronja aldrig det var jättekul på utställningar.  Så fortsättningsvis lämnade vi oftast Ronja hos Dans mamma, och ärligt talat tror jag inte hon misstyckte för "farmor" har skafferiet fullt med godis=)). 
Ronja var den hunden som höll sig lite i bakgrunden, tyvärr. Om hon stod och blev kelad med och Tova kom så gick hon. Och alla som har lejon vet ju att dom kan ta plats om du vill . Samma sak om man skulle fotografera henne så såg hon alltid ut som hon "sålt smöret och tappat pengarna"  så det gällde att inte visa att man hade kameran. 
En negativ sak som hon ofta gjorde var att om man skulle gå över henne så reste hon sig kvickt och detta höll på att orsaka många fall, men som tur var blev det aldrig så. Där litade hon aldrig på oss=(.
Hon var den friskaste av vår hundar, dom få veterinär besök som var, var lätt räknade om man bortser från dom årliga vaccinationerna.
Men den 28 april på kvällen fick hon ett epilepsi liknande anfall vid 22-tiden. Hon låg under trappan som vanligt när vi hörde att konstigt aningsljud och när vi kom dit låg hon med nosen tryckt mot golvlisten så vi trodde bara att hon inte fick luft utav detta men vi fick dragit ut henne så vi kunde kolla ordentligt men då var det som hon fick ryckningar i hela kroppen och det kom slem ur munnen på henne. Efter en stund kom hon till sans men verkade väldigt orolig och desorienterad. Hon vankade rundor länge men verkade bli lugnare när inte vi for runt henne, Vi avvaktade för att se om det skulle hända något mer men till sist gick vi till sängs. Jag låg länge och lyssnade men till sist blev det lugn i flocken. Morgonen efter gick jag upp vid 6-tiden och nästan omedelbart fick hon ett nytt anfall, Dan kom upp vid 7 och då fick hon ytterligare ett anfall. Vi bestämde att Dan skulle bli hemma och åka till veterinären med henne och jag skulle ringa dit från jobb. 10.30 fick dom tid och när jag pratade med Dan på vägen dit så hade Ronja haft 1 anfall i timmen  och bakbenen höll inte henne uppe. Han ringde mej från mottagningen efter att Vet. hade undersökt Ronja, veterinären sa att alla symtomen tydde på att det var en tumör på hjärnan som var orsaken. Jag körde in snabbt och vi diskuterade vad som skulle bli bäst, det man sa var att smärtan kunde man avhjälpa men anfallen kunde man inte ta bort. Detta gjorde att beslutet var inte så svårt att fatta. Att Ronja skulle gå och ha sådana här anfall hela tiden fanns inte. Veterinären gick ut en stund och lät oss ta adjö i lugn o ro. Men under tiden fick hon ett nytt anfall och veterinären sa vi avvaktar till det har gått över, men detta anfallet gav inte med sig så vi sa till veterinären att Ronja inte skulle lida mer.
12 år och 3 dagar blev vår trotjänare och pussgurka. Det är så tomt efter henne.